Quantcast
Channel: Cykla med Karin
Viewing all 439 articles
Browse latest View live
↧

Underbaraste sommarkvällen

August 10, 2014, 1:53 pm
$
0
0
En superlativernas afton

Det är helt perfekt nu, alldeles lagom varmt för att jobba upp svetten i kortärmat utan att för den delen få värmeslag. Detta bäddar för sommarkvällar att minnas! Snirklade på små grusvägar längs älven bort till Umåker där solen mötte mig, molnen som sett en smula hotande ut löstes upp. Tror det regnade lite föregående natt, för det var snudd på tropiskt inne bland träden, fuktigt både i luften och på marken, varmt, jätteskönt. Jag spurtade på uppför backarna på Canyon som efter knak- och bromsmek nästa betedde sig som i toppform. Lätt, sprättig, kvick. Cykeln alltså, jag känner mig sällan som nåt av det - i synnerhet inte efter Häggbladsbacken. Det var lite för länge sen jag cyklade i travskogen, blev alldeles betagen av hur vackert det var och så fantastiskt det är att cykla där.


Snurrade mig sen bort mot Röbäck, letade en genväg genom skogen och hittade faktiskt en. Visserligen en sandig väg (fatbike anyone?) dock bättre än att mata asfalt.

Fick sällskap på ruttens andra halva. Ryssen i Röbäck drar alltid upp mungiporna lite extra! Faaaast... är det inte någon som slätat ut stenkistan i kurvan upp på Janningsberget? Den som ska vara sådär djävulsklurig när man kommer upp med mjölksyrestinna ben? Hoppas det inte är cyklister som varit där och petat!


Fullföljde iaf Ryssen och körde sen grusväg/småväg/storstig via slätten och Ön på vägen hem. Benen är trötta, men huvudet är lätt, ledigt och lyckligt efter denna vackra cykelkväll. Vill inte vara girig eller så, men jag hoppas det följer fler liknande kvällar inom snarast möjliga framtid, dvs gärna redan imorgon ;)

Dagens djur: haren

↧
Search

Happy biker :)

August 12, 2014, 1:33 am
$
0
0
Var kom mörkret ifrån?

Det blev ett snabbpass på kvällen, drygt en mil på Röbäcks finest i ett väldigt, väldigt försiktigt sommarregn, så lätt att det knappt kändes. For ut vid 20-tiden, en och en halv timme senare kändes det tryggast att styra ut på vägen ty det blev så skumt inne bland träden. Ovant! Dags att sätta lampbatterierna på laddning och ha dem i beredskap. Saknar mitt midnattsljus, fast jag vet att det kommer ju igen nästa år. Och så länge det är varmt om kvällarna är jag ändå nöjd, väldigt nöjd och väldigt glad :) Dessutom finns det ju blåbär att mumsa på i pauserna! 


Må se lätt galen ut, fast jag var mest bara glad :)
Det blir man efter att ha cyklat där i bakgrunden. 


↧
↧

Tjejhäng i skogen

August 13, 2014, 7:34 am
$
0
0
Äntligen!

Fick äntligen glädjecykla med både Andrea (Hungry Hen) och Maria (Marero) under kvällsrajden i Röbäck. Dvs de båda som har metallskrot i benen och rehabat sig tillbaka mot sitt aktiva liv efter vintern. Alldeles fantastiskt kul att cykla med dem igen! Alldeles fantastiskt jobbigt att försöka hänga med eller leda väg för gänget dessutom. Syret i luften räckte inte riktigt till alla gånger. Kvällarna är verkligen himla fina i augusti, jag är ytterst nöjd över att jag sparade lite semester även till denna sommarmånad.

Andrea.

Lena och där bakom kommer Maria.



↧

Motljusfrossa mellan svettdropparna

August 14, 2014, 2:03 am
$
0
0
Min typ av backintervaller

Jagade backar på Umåker i solnedgången, de är kanske inte särskilt långa men väldigt, väldigt roliga. När cykeln är på rätt humör blir färden ner väldigt skuttig och lekfull, Canyon visade sig från sin bästa sida, gamla trotjänarhojen som jag alltid återkommer till för dess lätthet och för att slipa teknik. Varje backe ner genererade en backe upp, det blev ett träning-på-köpet-pass, när allt vi egentligen ville var att leka i skogen i den magiskt vackra kvällen. Vi kunde inte låta bli att frossa i motljusbilder :)


Råååååsa!! Favvoshortsen från Haglöfs.


Om någon annan vill leta upp backarna ligger de i Umåker-/travskogen, de flesta stigarna är del av de gamla motionsspåren och ligger i slänten mot travbanan till.

De sex backarna vi betade av under kvällen.

↧

Ut på nya äventyr

August 16, 2014, 3:00 am
$
0
0
Oupptäckta marker

Får se om det kan komma en liverapport vad det lider, med nya smäktande cykelbilder från en mycket, mycket glad cyklist som ska få uppleva (för mig) nya cykelmarker. Det blir skoj! Augustisemester var ju the shit konstaterade jag nyss, inte minst för att det är den bästa tiden i fjällen ;) På återhörande snart!
↧
↧

Åre Bike Park - första anhalten i Jämtland

August 22, 2014, 3:14 am
$
0
0
Augustisemester regerar

Har sneglat mot Jämtland ända sen jag började cykla på riktigt: triangeln, Vålådalen, Åre, många namn på tidigare osedda ställen florerar livligt i cykelsammanhang. Jag ville också veta vad grejen är med dessa ställen, betade av några av dem i veckan och började i själva Åre. Alla som cyklar utför verkar vilja göra åtminstone ett sommarstopp i bikeparken varje år, jag förstås nu varför! 
Ledkartan över Åre Bike Park gjorde mig yr till en början, stället är ju gigantiskt. Skönt att ha några i sällskapet som varit där förut och kunde peka ut riktningarna till en början. På gott och ont var detta första helgen då de flesta liftar stängts för säsongen, bara kabinbanan och WC-liften gick. Ont för att det blev lite besvärligt att nå de bortersta delarna av parken, på gott för att det är bara denna tid kabinbanan tar ombord cyklister - resan till toppen gick på nolltid med den snabba kabinen. 
Jag tycks aldrig komma ifrån det, inför varje downhill-tillfälle får jag en stor illamåendeklump av nervositet i magen. Fast jag egentligen vet att det alltid blir skitkul! Åre inget undantag, fast det var lite jobbigare att inleda förstaåket på det nervösa, spända sättet på ett jättehögt berg på en grusig, bitvis halvexponerad fjällstig. Som vanligt så släppte det efter ett tag och känslan övergick till total njutning, fokusering och ett stort flin inuti hjälmen. 


Insåg rätt snart vad Åre har som andra saknar: fallhöjden! Kändes som att det första åket aldrig tog slut, vi bara åkte och åkte och åkte, lednamnen avlöste varandra, kalfjäll blev till björkskog och stora granar dök upp bredvid stigen. Det var jobbigt, svårt, brant, och alldeles fantastiskt att bara kunna fortsätta åka neråt. På skakiga ben och med krampande fingrar efter bara det första åket visste vi sen med säkerhet att det här skulle bli en kanondag! 


Började med blått. Dvs Easy rider från toppen och via Månskogen och Getrappet ner i dalen. Blått som ska vara "lätt", det här var nog det svåraste blått jag sett. Blev lite skraj för att ta steget till de röda, men jag ville ju ändå inte missa de kända Shimano och 1000-metersleden. Efter lunchpausen tog vi oss an dem och jag ångrade mig inte en sekund! Vilka åk alltså!! 


Det var först mot slutet av 1000-metarn jag stannade till med sinnesnärvaro nog att knäppa av ett par bilder, i stöket ovanför var totalt fokus på att försöka få ner cykel (och cyklist) i ett stycke mellan stenblocken på den tighta stigen. Vore grymt att köra med mic i hjälmen vid såna tillfällen, det var många utrop av glädje, rädsla, ansträngning samt en och annan galen skrattattack innan vi letat oss ner till det flackare området vid Easy rider. 


I Shimano fick jag inte till en enda bild, det var bara att rejsa på, det var hopp på hopp på hopp, Enduron skuttade mest dit hon själv ville och jag höll i för glatta livet och följde med så gott jag kunde. Det var varken särskilt snyggt eller kontrollerat, mest bara roligt och kittlande. 
Andra banor som flimrade förbi under dagen var Lilla blå, Flinbanan och den lika korta som halvtokiga Kanonröret. Insåg rätt tidigt att Åre Bike Park ska man helst hänga i flera dagar för att få lite flyt och ha en chans att memorera åtminstone några sektioner. Det här var en dag som gav mersmak, men det fanns inte tid eller väder till att bygga på med fler åkdagar just nu, istället blev det en aptitretare som jag ska suga på under vintern och återvända till nästa sommar! 


↧

Storulvån - Blåhammaren, den enbenta triangeln

August 23, 2014, 9:53 am
$
0
0
Jämtländska plattfjäll när de är som bäst

Det var ingen pionjärstur på något vis, snarare tvärtom, det lär vara det område där flest och mest fjällcykling ägt rum sen mountainbikens inträde ovan trädgränsen. Kanske är det också det mest välvandrade området i fjällkedjan, det med utgångspunkt från Storulvån. Jag har sett otal rapporter om prima fjällcykling vid Jämtlandstriangeln, naturligtvis måste jag med egna ögon få se vad det rör sig om. Att klämma av hela triangeln vore lite för mastigt, de som hyrde ut cyklar till några i sällskapet föreslog i första hand trippen till Gåsån t o r, men nej, det var inte heller den rutten jag hade i åtanke - istället ville jag se och uppleva den så omtalade, sköna, episka sträckan mellan Blåhammaren och Storulvån. Veckan innan vi for mot inlandet dök det så lägligt upp en artikel om just denna stig på happymtb (Blåhammaren tur och retur - fjällcykling i världsklass), kan inte säga att peppen minskade efter att ha läst den direkt :)

Vi var ett stort sällskap om 8 personer som anlände till Storulvån i duggregnet, cykelerfarenheten varierade från smått obefintligt till ja... det var väl jag som cyklat mest tidigare. Alla var ändå med på tåget att ta Blåhammaren, även om Gåsån är många, många snäpp mer lättcyklat. Så vi traskade på uppför stenbrötet mot kalfjället, det var många små knixiga, branta, tekniska passager. Vissa cyklingsbara, många inte. Sen nådde vi platån som sträckte sig bort mot vindskyddet vid Ulvåtjärn, då såg det ändå ut som att de flesta njöt av turen och naturen.
Det var blåsigt och småkyligt, ändå svettades det en del när den andra halvan av sträckan skulle tillryggaläggas. Stigningarna kom i branta etapper med små platåer emellan, det var mycket av och på cykeln, väldigt jobbigt och väldigt lovande inför tillbakafärden.


De högsta topparna var tidvis inbäddade i moln, i övrigt hade vi god sikt runt omkring oss. Regnet upphörde rätt tidigt, bara kylan var lite besvärlig när vi stannade till. Några stopp måste en väl ändå ta emellanåt, för att få titta ordentligt på vidderna runt omkring oss, insupa djupa andetag av frisk fjälluft, fota den obligatoriska bilden av renarna bredvid stigen.

Oskar och Amanda spanar ut över jämtländska plattfjäll.


Efter lite kämpande nådde vi så Blåhammarens fjällstation, det var väldigt skönt när husen dök upp bakom krönet och vi kunde spurta mot lunchpausen.


I sista stigningen mot fjällstationen.

Enligt uppgift bara 2 plusgrader i luften och det föll snöblandat regn under tiden vi befann oss under tak. Smått kylslaget alltså, men det märkte vi inget av inne i torkrummets värme där både Lena och jag tog vår tillflykt med kallblöta kläder och kroppar. Doften från torkande skor och knäskydd uppvägdes gott och väl av värmen, kaffet och våra medtagna mackor.

Fikamys i torkrummet.

Med påfyllda energireserver skulle vi sen äntligen få fara nedförs, pepp pepp pepp... Eller? Vi hade som förträngt att det var både lite uppför och en god bit plattcykling (nu i motvind) längs leden närmast Blåhammaren. Å andra sidan, rätt skönt att bli snabbt uppvärmd efter pausen och få in känslan för cyklingen igen innan det började bära iväg nerför på allvar!


Leden har genom åren blivit flerfilig och varje liten brant utför erbjöd flera mer eller mindre spännande linjeval, på platåerna däremellan fick vi fint rull på stigen som nästan liknade en liten pumptrack mellan varven. Det var episk lekfullhet på cykeln alltså, det tjoades glatt och jag åkte med ett stort flin mest hela tiden.


Efter ett tag möttes vi av värme i luften även om solen inte orkade tränga igenom molnen denna dag, det gick i ett litet nafs att ta sig ner till Ulvåtjärn igen. Där samlade vi också ihop oss igen. Det gick lite olika fort för oss åtta att ta sig ner, varierande cykelerfarenhet var det ja... I slutändan verkade alla ändå nöjda med turen.


Mot slutet började jag tänka på hur det skulle gå att cykla i stöket sista biten ner mot spångarna som ledde tillbaka till Storulvån. Det är inte var dag vi får cykla brant utför bland knytnävsstora rullstenar på eroderad stig mellan mindre stenblock :) Icke desto mindre var det minst lika kul som jag på uppvägen föreställt mig, väldigt spännande och linjevalen fick göras med någon sorts omsorg, inte minst för cykelns skull. Riktigt, riktigt roligt alltså och jag var fullpumpad med adrenalin när den sista backen låg bakom oss. Episk fjällcykling - jotack! Men icke att förglömma med många inslag av cykelputtning, frusna fingrar och trist nog en del sura eller demonstrativt bortvända blickar från vandrare. Surputtarna var ändå i minoritet, de flesta hejade glatt och växlade några uppmuntrande ord när vi fastnat i stenbråtet.
Önskar vi hade haft tid och väder att utforska Getryggen när vi ändå var i krokarna, men det var tågtider som skulle passas så det blev återfärd mot Åre så snart vi var nere. Jag lär dock återvända, ty den stigen såg också himla kul ut och jag lär vilja cykla mot Blåhammaren igen!

↧

Issjödalen och Jämtlands pyramider

August 25, 2014, 3:57 am
$
0
0
Inte visste jag att det fanns riktiga pyramider i Jämtland, men nu har jag sett dem med egna ögon!

Stället har en spännande geologisk historia förstås, det är inga (mänskliga) byggherrar som ligger bakom dessa konstruktioner till skillnad från andra mer kända pyramider. Fascinerande likväl, liksom landskapet runt omkring. Fast för att få beskåda dessa vyer måste en förstås cykla sig nerifrån skogen upp på ett fjäll först. 

Vi parkerade vid kapellet i Vallbo och tog sommar-/vinterleden mot Lunndörrstugan, det dröjde innan vi såg skyltar med de mer bekanta namnen Issjödalen och Pyramiderna. Hade läst på förhand att vi hade två sjok av tekniska stigningar att ta oss an. Första biten utgjorde ingen större svårighet, stenarna låg ganska väl nerbäddade i marken och lutningen visserligen halvjobbig men överkomlig även med våra tämligen tunga cyklar. 


Kartan avslöjade att vi hade ett långt parti myr att forcera, huruvida spången skulle vara cyklingsbar eller ej visste vi inte riktigt på förhand. Visade sig att vi inte hade något att frukta för just denna passage, det var en riktigt bred fyrhjulingsanpassad spång över den stora myren. Däremot fanns det andra kortare spångar här och där som lämnade en del att önska ur cyklistperspektiv. Här fick vi vår första riktiga fjällvy under turen. 


Sen gick turen in i skogen igen på en ännu mer teknisk stig, stenarna var större, rötterna halare. Stigen var lätt böljande fast nettolutningen gick förstås uppåt, den skulle ju leda oss upp på fjället. 


Vi passerade det plattare området med ängsmarker runt Grönvallen och följde skyltningen mot Pyramiderna. Tämligen lättcyklat en god bit innan det lutade på och blev jobbigt uppför igen(!). Fortfarande omgivna av tät skog började vi fundera över hur långt kan det egentligen vara kvar innan vi är uppe?! Bakväxeln min strulade och vägrade flyttade kedjan till de största dreven, det blev ett väldigt brytande för att ta sig uppåt. Sen - hips vips! Så var vi uppe på platån. Skogen upplöstes till intet just innan ett litet krön och vi befann oss på kalfjället. 


Det var lite segt och blött en bit innan vi hamnade i månlandskapet där den forntida glaciären efterlämnat ett stort stycke pannkaksplatt och barskrapat område. Mycket märkligt. Vi slog oss ner för en fikapaus i en liten sänka i skydd från vinden. 



Vi fortsatte sen i östlig riktning över platån tills vi fick en fin vy ut över pyramiderna vid Issjödalen. Två toppiga formationer utmejslade ur en grusås. Kamerorna åkte förstås fram igen. 


Sen tog vi oss inte så värst långt innan det blev en till lite längre paus med kamerorna i högsta hugg och andlöst spanande ut över Issjödalen. 


Hittar inte riktigt ord för att beskriva den utsikten, det var vackert, minst sagt. Mäktigt. Och vi skulle få cykla ner i den dalen. Det känns verkligen privilegierat att få uppleva sådan natur! Stigen ner längs sluttningen frammanade ett och annat tjoho, det var lite eroderat och blött. Vid sidan om forsade vatten fram ut ur själva marken på åtminstone en tre-fyra ställen. Alldeles kallt, klart och jättegott. 


Härifrån skulle vi så mest få cykla utför, vilken glädje. Första delen gick på botten av dalen, slät gammal sjöbotten med hårt underlag och få stenar. 


Sen vidare in i skogen bland stock och sten innan vi återigen fick en liten andningspaus vid Grönvallens plattare ängsmarker. 


Vid Grönvallen hade vi gjort varvet runt och återanslöt till stigen vi kommit på från Vallbo. Därifrån visste vi alltså vad som väntade i form av den tekniska deluxe-stigen som nu skulle köras i huvudsak neråt. Så fasansfullt roligt alltså! Här sammanflöt våran grupp om fyra med två andra cyklister som kört samma rutt och kommit ikapp oss högre upp i dalen. Frågade aldrig ens vad de hette, vi bara cyklade och peppade på varann resten av vägen ner till bilarna igen. Upplevde alla former av cykelglädje och eufori på den stigen!! 

I raskare tempo körs de 25 km på ca 3 timmar, med våra mat-, foto- och njutarpauser drygt 5. Den här rutten vill jag verkligen också köra igen! Sen vet jag att det finns ännu fler turer att göra runt Vålådalen och Trillevallen där i krokarna, får helt klart lägga fler veckor i Jämtland nästa sommar :) 


↧
Search

Det har regnat "lite" på stigarna

August 27, 2014, 4:11 am
$
0
0
Efter sommarens torka

Känns otäckt mycket som höst redan tycker jag, många tankar börjar ploppa upp nu om träningsstruktur, nya mål, alternativa träningsformer och vardagen som kommer ta vid efter sommarens varma glättighet. Lär komma en del filosoferande inlägg på temat framöver. Har ändå varit ut och testat stigarna under och efter det myckna regnandet. Det var blött...


...och blev blötare...

...och sen hamnade vi i en sjö.

Jag roas måttligt av denna vattenlek. Kanske för att min teknik på blött underlag är smått undermålig, kanske för att jag gillar att ha torra fötter, kanske för att jag inte alls gillar att simma. Hösten kan vara sanslöst vacker och jag har goda minnen av underbara höstturer, förbehållet då att "mina" stigar hållt sig någorlunda torra. Hör vädergudarna min bön tro?
Sällan har jag varit så på helspänn som när vi åkte nerför ett litet Hässningberget i vätan, det går en väldigt fin linje mellan att ha respektive inte ha grepp. Gick väl ändå bra den här gången, fast nu ser jag helst att solen kikar fram snart igen och bjuder upp till sensommardans i skogarna!



↧
↧

Hårda vardagspass

August 29, 2014, 3:59 pm
$
0
0
Saknar redan semestern

Semester innebär nästan obegränsat med tid, långa lediga dagar och massor av tid för cykling. Då kan vi fara ut på längre mysturer, vara ute länge, fika, bada, köra så fort eller långsamt kroppen känner för. Funkar tyvärr inte på vardagarna det, hinner inte med fika och bad och ska det bli någon sorts träning får vi ta igen i intenstitet det vi förlorar i tid. Får köra korta, jobbiga pass alltså. Har t.o.m. letat mig in i gymmet igen för att effektivt kunna köra slut på musklerna på den begränsade tiden mellan sömn och jobb. Cykelpassen blir flåsiga, hets uppför, hets nerför, inga snackpauser, huvva så jobbigt... Körde slut på oss i Gammlia här mitt i arbetsveckan, 60 minuters cykling varav typ 40 rätt så hårt och 20 med lek och hopp (eller ska vi kanske kalla det teknikträning?) i backarna med oljefatet och ravinen, för er locals som känner till dem. Fastän jag gärna klagar över hur jobbigt det är att flåsa så kickar belöningssystemet in ytterst effektivt vid såna pass, tillfredsställelsen låter sällan vänta på sig! Måste sluta gruva mig för såna pass och bara kasta mig ut i skogen för att köra skiten ur mig och mitt sällskap för dagen, helt enkelt göra det bästa av tiden och vara glad för det :-)


↧

Cyklade en Bikeboost-bana utom tävlan

August 31, 2014, 2:31 pm
$
0
0
Slingrigt i I20-skogen

Idag gick motionsloppet Bikeboost MTB av stapeln, tanken hade föresvävat mig att jag kanske skulle anmäla mig - fast vem försöker jag lura, jag tycker ju fortfarande INTE om det där med nummerlappar :D Dessutom kom det på tal att köra söndagsdownhill i Bygdsiljum istället, valet blev inte så svårt. Ändå vore det kul att få se banan som lycracyklisterna skulle ta sig an, en bana på 23 km (som skulle köras 1 eller 2 varv) som ju var någorlunda tydligt utmärkt redan igår kväll. Alltså, maken till krokig bana vet jag inte om jag sett nån gång! Förstår bättre och bättre varför jag aldrig lyckas få nåt riktigt hyfs på stigarna i den där skogen för det är så kaotiskt att jag knappt visste var jag var eller var jag var på väg efter några svängomar på de slingrande singletracksen. Utan de orangea pilarna hade jag varit förlorad. 
Nån gång i forntiden körde jag en annan upplaga av Bikeboost, mitt minne från då var att banan bestod av tekniskt enkla, raka stigar och några rejäla portioner grusvägstrampa. De har verkligen spetsat till det sen dess, det kan inte ha varit många km vägtransport sammanlagt, stigsystemen var sinnrikt ihopkrokade med varann. Fortfarande inte så tekniskt svårt dock, men det ska väl inte motionslopp vara heller. Icke desto mindre duktigt jobbigt, om man ville hålla tempo dvs, de många tvära krokarna ledde till många igångdrag och de fåtal höjdmeter som finns i skogen utnyttjades effektivt. 
Kanske hade jag varit lite sugen att köra loppet ändå...? Fast nej, dagen i Bygdsiljum med downhill blev så grümt rolig, peppig, spännande och fin att den hade jag inte velat byta bort. Langar upp actionbilder från det äventyret under morgondagen. 

Stig! Fin stig! Fin skog! Fin cyklist!
Inte börjar väl bladen bli höstfärgade redan?!

En liten "pumptrack" mitt i allt.

Teaser från dagens soliga utflykt till inlandet, galet vackert och härligt torrt på lederna! 


↧

Tuffare utmaningar i Bygdsiljum

September 1, 2014, 5:05 am
$
0
0
Nya utmaningar, nya gränser

Vilken superdag Bygdsiljum bjöd på igår!! Blott ensiffriga plusgrader på morgonsidan när vi lämnade Umeå, sen kom solen upp ordentligt och vi blev varma både ini- och utifrån, det blev torrt och fint i lederna, skogen var vacker, folk var glada, grymt fint helt enkelt. Det var årets downhillpremiär för Andrea, fast eh... Lena och jag fick ändå jobba på rätt bra för att hålla jämn fart när lederna gick in i branter och stenkistor. Få kan hetsa mig som Andrea, det är då ett som är säkert. Var troligen därför vi hamnade i svarta leden innan dagens slut...

Tiden var väl mogen för att sabla ner några hjärnspöken och tro på sig själv (och på sin cykel) liiiiite mer än tidigare. Vi lockades över till andra sidan berget i Bygdsiljum, till Östdroppet. Djupa andetag, stirriga blickar, den svarta fyrkanten sticker i ögonen. Kikade på leden en sväng förra sommaren, dömde ut den som för svår, gick då förbi de flesta håriga passager och tittade inte bakåt. Med Andrea duger inte det förfarandet mycket till. Hon som kunde banan lite bättre ledde väg, vi andra gjorde bäst i att försöka suga oss fast så gott vi kunde. Någonstans i mig finns mantrat att kan hon, kan banne mig jag också! Så pass mycket har vi ändå cyklat ihop att jag vet att det stämmer rätt bra, men fasiken vilka nervbrytande pärsar jag måst gå igenom ibland för att uppfylla det.
Östdroppet är baserat på, surprise surprise, rätt så många dropp. Fiffigt nog finns det ändå vid varje dropp en rullbar B-linje, oftast nog så läskiga de också, det är ruskigt brant på den sidan berget. Stilstudie på en av de branta och lite halvsliriga kurvorna:




Redan här var det bra terapi för mig, jag behöver träna på att svänga! För att ha cyklat så mycket är jag erbarmligt klumpig när det kommer till kurvor, i synnerhet branta kurvor. Nåväl, det var som sagt bara att försöka hålla Andreas hjul och komma ihåg att andas ibland.
För att ha det så svårt med vissa tekniska moment finns det andra bitar som kommit till mig via automatik på något vis. Aldrig har jag känt mig som en daredevil, ändå har jag fått denna dragning till att vara i luften på en cykel. Egentligen är det helt tokigt, för jag är verkligen ingen bra hoppare och jag vet inte riktigt hur en ska göra för att göra det "rätt". Att köra utför en kant, ut i tomma luften, det skrämmer mig förstås, men lockar desto mer. Kunde därför inte hålla mig ifrån Östdroppets första dropp. Känner mig personlighetskluven i frågan, hemma i kökets lugna vrå är det mig helt främmande att det faktiskt är jag på bilden.


Mmm, adrenalin. Gött! Och en mental seger över mig själv.
Fortsatte med diverse andra utmaningar, några hällar, en stenkant som var rullbar och inte så hög som den ser ut, några passager som intuitivt kändes helfel fast ändå gick vägen. Tror jag sa innan att jag är en sån som sällan vill hänga så långt bak att jag riskerar sätta mig på bakdäcket, får kanske revidera det en smula. Bildbevis finns nu på att det är bra nära emellanåt :)


Fina - och branta! - hällar. Lena rullade som säkerheten själv.

Mot slutet av leden finns två rejäla utmaningar kvar, första vändan tog jag dem till största delen till fots, men så var det Andrea... Hon peppade till, vi kollade linjer, tänkte teknik, sen skulle den brantaste kurvan bemästras. Hon sladdade sig ner först, sådär halvhyfsat kontrollerat och verkligen sittandes över bakhjulet.


Sen... sen måsta väl jag också. Kan hon, kan jag - remember? Det smuliga underlaget skrämde mig, brantheten skrämde mig, kurvan skrämde mig. Det skrämde mig många gånger mer än att droppa nån meter. Det pågick ett krig i huvudet, ändå satt jag snart på Enduron på väg neråt. Tänkte bara: håll högt och skär in mot kurvan. Såg hur jag närmade mig stenkanten som markerar ytterkant av banan, låste nästan bakhjulet, blicken fixerade sig vid stenarna, kardinalfel deluxe, lyckades ändå kränga runt styret och rulla vidare mot kurvans utgång. Hur jag gjorde det, det minns jag inte. Efter att jag såg stenkanten minns jag inget, hörde bara Andrea tjoa och jag bromsade in bredvid henne nedanför branten. En blackout alltså, inte första gången jag får det på en cykel, både väldigt eggande och väldigt skrämmande. Vet inte hur det funkar, adrenalinet och spänningen sätter minnet ur spel på något vis. Har upplevt det på cykeln några gånger tidigare. Märkligt fenomen.

Just i momentet där jag krängt till styret,
på väg åt rätt håll! 

Efter kurvan återstår bara stenbrötet. Andrea körde i överlägsen stil, mitt i banan, utan bromsning, med enligt egen utsago minimal till ingen kontroll. Det skrämde mig som fasiken, men fullpumpad med adrenalin försökte jag göra samma sak. Släppa på, låta cykeln göra jobbet, bara titta rakt fram. Lustigt nog så funkade det. Tur det, slipper gärna trilla just där. 
Andrea coachar Lena "Typ här brukar jag köra, förmodligen
den dummaste jävla linjen, men här kör jag."

Enduron leder mig framåt/neråt.

Även Lena gav stenbråtet ett par försök, mäktigt att se,
hon som började cykla först förra året :)
Sa jag att det var en fenomenalt fin dag? Kan inte nog understrykas. Mitt i mitt eget svammel ska också sägas hur sporrande det är att se den mentala kampen och fokuseringen hos de andra, peppningen, glädjen, höra förskräckta och förtjusta utrop. Downhill är i sanning en lysande gruppaktivitet! Efter att vi besegrat hela Östdroppet tror jag solen sken lite klarare, skogens färger djupnade ytterligare, alla människor blev lite gladare och jag, jag blev ännu mer förälskad i det här med cykling i berg och skog!


Östdroppet finns på Youtube, inte min film men kolla gärna ändå :)

↧

Sensommarvärme och post-semestervirus

September 4, 2014, 5:33 am
$
0
0
Vik hädan förkylning

Förkylningar. De går inte att komma undan. Nu har jag drabbats av ett pendlande djäkulskap, vissa dagar frisk som en nötkärna, andra dagar bomull i huvudet och seg som sirap. Idag var en dålig dag. Bryt ut ordentligt eller försvinn goddamnit!! Det var var en jätte-jätteskön tordag det här, 20 grader, sol, riktig sensommarvärme - och så hade jag inga cykelben som dög till att ta tillvara på den. "Ja ä int bitter." Lena å andra sidan hade pangben och energi så det sprutade om det, for fram som ett jehu genom skogen. Gott att se :) Medan hon nötte krux kunde jag instagramma min cykel i skogen, det var ju en bra komplettering på så vis.



↧
↧

Bra kundsupport Garmin!

September 6, 2014, 1:00 am
$
0
0
Nöjd kund för liten insats

Har haft problem med data-/laddningssladden till min Garmin Forerunner 110, den plastiga clipmojängen pajade. Testade att kontakta Garmins kundsupport, inte riktigt medveten om att det faktiskt var 2½ år sen jag köpte den och att det kanske är normalt slitage att en liten plastgrej går sönder. Det var inga problem dock, inom en vecka så har jag fått en ny sladd levererad, tack för det!


↧

Oklar halvkrasslighet och tid för tankar om Vasaloppet

September 8, 2014, 8:22 am
$
0
0
Nervös inför vintern

Matt i kropp och huvud, är det en märklig förkylning som spökar eller något annat? Jobbar iaf som vanligt, bara cyklingen är lagd åt sidan. Ägnade helgen åt svamp- och bärplockning  istället. Annat "spännande" som hände förra veckan var att vi bokade boende utanför Sälen lagom till Vasaloppshelgen. Samma ångest jag kände när anmälan var fullbordad bubblade upp igen. Jag har ännu inte förlikat mig med tanken på de 9 milen mellan Sälen och Mora. Hatar att älta saker jag ändå inte har kontroll över, ändå poppar det upp var och varannan dag. Just för tillfället finns faktiskt inte ett endaste smack jag kan göra i förberedelseväg, inte förrän snökanonerna på Nydala gått igång och jakten på skidmil och teknik kan börja. Mentalt är jag verkligen inte "där"ännu för denna utmaning, det är något som får komma när träningskalendern fyllts med längdpass. Sjukt onödigt att ödsla energi i förväg på dumma tankar, slå något hårt i huvudet på mig - någon, snälla!
I övrigt googlar jag på hur man kokar blåbärssylt på bästa sätt och försöker undvika att associera det till blåbärssoppa (och vasalopp).

Fina spår i Saxnäs i början av året.

↧
Search

Sjukgymnastens dom: "stukad" rotatorcuff - dags för rehab

September 10, 2014, 5:38 am
$
0
0
Måste köpa mig en Coca-Cola

Rehabilitering. Sjukgymnastiska övningar. Och just nu kom jag på att de försöker ju arbeta bort namnet sjukgymnast till förmån för det nya fysioterapeut, fast rubriken får stå kvar, som en språklig relik från en gammal hund som långsamt lär sig sitta.
Historien med den strulande axeln går tillbaks till hinderbanan Toughest i maj. Det har inte gått att röra axeln normalt sen dess och jag har väl just inte sovit en enda hel natt utan att vakna av det gör ont att ligga på den. Efter ett snabbt (och smärtsamt) klämmande, kännande, roterande, tryck och lyft kunde fysioterapeuten konstatera att rotatorcuffen är delvis satt ur spel, de fyra småmusklerna som håller överarmen på plats mot skulderbladets ledytor är osynkade. Ledkulan glider lite ur sitt läge och när jag då rör armen kläms supraspinatus mot nämnda skulderblad, impingementsyndrom alltså. Tack och lov har det ju inte påverkat cyklingen nämnvärt, förutom när jag måst klättra uppför berg och lyfta cykeln i olika lägen. Därav att det ändå gått en viss tid mellan skadetillfälle och uppsökandet av sjukvård...

Cola-flaskan ska bli min rehabvän. Inte för dryckens skull, förstås, utan för att den utgör ett lagom tungt och dynamiskt motstånd när jag ska motionera axeln i alla riktningar där cuffen provoceras. Småmusklerna ska lära sig att hålla sig på plats och stärkas upp. Det låter ju inte oöverkomligt, måste bara införskaffa mig den där läskflaskan, ty dylika drycker intas inte ofta här i hushållet.


↧

Strava - ska de va nåt?

September 12, 2014, 4:31 am
$
0
0
Si sådär 10 år efter "alla" andra

Skaffade en användare på Strava för länge sen, surfade runt där, fattade inte grejen. Sen kom Garmin Connect med sin direktöverföring till Strava och jag behövde inte längre göra något aktivt för att få mina rundor dit. Kollade runt igen och... fattar kanske fortfarande inte grejen? Ser ju att mina rutter ibland sammanfaller med några segment, fast det slår ju sällan fel i att jag missar var segmenten är, ofta har jag stannat till nånstans (och fikat?) medan tiden rinner iväg. Dessutom är det dåligt med folk att jämföra sig mot och inte en enda kvinna på de slingriga småstigar jag hittills prickat in segment på. Att bara tävla mot sig själv är ju lite intetsägande i sekunder räknat, då är det roligare att bara försöka förbättra flowet, hoppa där jag inte tidigare vågat, köra ett trixigt parti utan fotisättning, luta ner cykeln lite tuffare i kurvorna, välja svårare linjer... smådetaljer som inte nödvändigtvis ger märkbart utslag på klockan. Nä, jag fattar nog inte grejen. Fast det kanske låter annorlunda den dag jag faktiskt lyckas köra snabbast på något av de segment mina stigrundor råkar sammanfalla med ;)


↧
↧

Försiktig förkylningsrunda företogs

September 14, 2014, 6:55 am
$
0
0
Mellan tupplurarna

Hade tänkt att till helgen, då minsann bör jag vara i form för att rocka på cykeln igen!! Tjohoo, pepp, psyched och allt det där. Sen kom helgen och jag framlider fortfarande livet i en gråzon av lätt ohälsa. Bajs. Hästbajs. Fast det var ändå en cykeltur halvt om halvt inbokad på lördagen, solen sken varmt och vackert, det har inte regnat på länge, sensommarstigarna är vackrare än någonsin. Övertalade mig själv om att en lugn tur måste jag kunna unna mig, så länge jag inte hetsar för mycket och går uppför den värsta backen. Som cykelsällskap hade jag en någorlunda ny cyklist, en ny bekantskap som skaffat sig en rolig Radon-lekhoj för skogsturer. Körde fram och tillbaks till Hampis på Tavelsjöleden, fint som snus och väl framme på berget trollade Emma fram ett kakpaket ur ryggsäcken! Två tummar upp, den här tjejen lär följa med på fler turer framöver :) Positivt också att det kändes ganska OK att cykla lugnt och inte så långt.
Måste nu besegra detta aber till matthet och diffusa förkylningskänningar. Under tiden går jag till vallokalen och lägger min röst för ett öppet Sverige utan rasism och inskränkhet.

Höstkänsla längs stigarna.

Norrsken om nätterna. 

↧

Strålande sol i vackra Umeåskogar

September 16, 2014, 1:38 am
$
0
0
Finrull på finstig

Går det att ladda upp sig inför en sen kväll på jobb på ett bättre sätt? Tror inte det va...? Den lågt stående eftermiddagssolen lyste upp de annalkande höstfärgerna på träd och ris. Min trotjänar-Canyon visar inga tecken på att mattas av ännu, mattheten stod bara jag själv för, det är ett envist virus som klänger sig fast i min kropp. Att finrulla stig funkar ändå okej, särskilt de som är så platta som runt Nydalasjön.
Sannerligen en underbar tid i skogen, hoppas semi-värmen består en lång, lång tid framöver, helst långt in i oktober.



↧

Obbola Challenge MTB i förkylningsdimma

September 17, 2014, 6:10 am
$
0
0
Snörvelnäsorna på nya äventyr

Så har även Lena tagits av förkylningsdjävulen som ännu inte släppt sitt grepp om mig heller. Likväl ville vi provcykla en del av banan inför helgens MTB-lopp i Obbola. Lite som med Bikeboost, passa på att cykla när det är välskyltat i förväg, fast utan att ha för avsikt att köra själva loppet. Mm, vi är stigsnyltare ;)
Vi rullade iväg från klubbstugan ut på den stillsamma loop 1, det var fint. Hade inte snurrat ut på de vägarna förr och det var väldigt vackert vid vattnet. Den delen av Obbola hade jag inte sett.


Bra uppvärmningssträcka får man väl kalla det, ganska mycket grusväg och snälla stigar. Passade våra rinnande näsor fint. Loop 2 följer till stor del den fast skyltade Obbola Challenge-leden. Det var jobbigt att köra flåshurtig stig när kroppen helst bara vill lägga sig och sova nånstans. Benen tände bara till en gnutta i de små partierna jag tycker är lite lattjo, där berghällarna ligger i dagen och en får jobba lite med cykeln för att komma rätt. En ny och kul feature dök upp ännu längre fram i form av ett hopp! Tjoho! Alltid kul att flyga lite :)

Lena ögonmåttar höjden.
I övrigt så gick det rätt sekigt, jag får fortsätta nöta promenadcykling ett tag till för det känns inge bra när pulsen går upp. Laddar på med extra mycket frukt och grönt och sömn, hoppas på att bli lite piggare till helgen för att bättre kunna njuta av det vackra som skogarna bjuder på nu.


↧
Viewing all 439 articles
Browse latest View live
Search